Som ett brev på posten

Det var väl inte helt oväntat att journalisternas pirayastimsliknande angrepp på några av de nyutnämnda ministrarna skulle sluta med lite skuldkänslor och introspektion. Martin Jönsson på SvD Näringsliv sammanfattar läget bra:

När läsarna säger ifrån

"Att avslöja övertramp och allvarliga lagbrott och kräva rimliga förklaringar är en självklar uppgift. Men när rapporteringen övergår i ett oregerligt drev, som inte längre förmår skilja på det nyhetsmässigt relevanta och det som är rykten, übermoralisk indignation, vanligt hederligt skitsnack och ideologiskt styrda kampanjer, då säger allmänheten ifrån."

"Och det är naturligtvis pinsamt för journalistkåren att medan flera av de största saknyheterna – relevanta sådana – tagits fram av bloggare, som s-debattören Magnus Ljungkvist, så är det de etablerade medierna som stått för de mest tveksamma incidenterna, från att betala barnflickor tiotusentals kronor för att ställa upp på intervjuer (mot arbetsavgift och kontrolluppgift?) till att referera uppgifter som kanske sagts i något privat sammanhang, men utan att ifrågasätta uppgiftslämnarens syften med att återberätta incidenten."

Tilläggas kan att inte bara enskillda journalister totalt tappade omdömet i sin frenesi att angripa regeringen, utan även hela redaktioner inklusive chefer verkade helt tappa förmågan att prioritera vilka nyheter som förtjänade att lyftas fram.